Internaliserad homofobi och statssanktionerad guilt tripping. Anna Hellgren gör fem nedslag i skammens historia och samtid. Vem fördelar skuld, vem tar på sig skam?
Text Anna Hellgren
Skamministriet
Beatrice Ask (M). Bild Johan Ödmann
Justitieminister Beatrice Ask (M) vill i sin självutnämnda roll som sexarbetarnas beskyddare ta ifrån dem sina rättigheter. Efter att EU-parlamentet 2007 uppmanat unionsmedlemmarna att låta sexarbetare komma till tals och påverka frågor som berör dem – oavsett om det är lokalt, nationellt eller globalt – satte ministern ned foten:
»Däremot är det mer kontroversiellt att parlamentet rekommenderar medlemsstaterna att formulera en uttalad policy som innebär att medlemsstaterna ska respektera de prostituerades rätt att fritt välja att arbeta som just prostituerade och att låta dem komma till tals i alla frågor som rör dem. Det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha.«
Så skuldbelagt är det alltså att sälja sex att den som gör det alltid är utan fri vilja, och därmed diskvalificerar sig själv från att ha några som helst åsikter om de beslut som fattas om hens liv. Jobbigare för Beatrice Ask torde vara att den mänskliga rättigheten att organisera sig och/eller beredas möjligheter att påverka samhället och politiken även gäller sexarbetare. Åtminstone enligt FN.
Att lägga skulden där den hör hemma
Om det var skuldkänslor som fick Migrationsverket att inte delta i årets Prideparad ska låtas vara osagt. De senaste åren har verket fått utstå alltmer högljudd kritik för att de nekar hbtq-personer asyl, trots att de kommer från länder och sammanhang där öppenhet är extremt farligt och ofta förenat med livsfara.
Vissa får visserligen stanna men trots att riksdagen tydligt bestämt motsatsen skickas människor tillbaka med en uppmaning att inte leva ut sin sexuella läggning eller könsidentitet för att slippa förföljelse.
Hur allvarligt läget är framkom den 31 juli i år. Då meddelade RFSL:s Stig-Åke Petterson, som arbetat med hbtq-flyktingar sedan 1972, att gränsen var nådd. Hädanefter kommer han »avstå från allt samröre med Migrationsverket och den politiska ledningen för svensk asylpolitik« för att slippa agera alibi på »oändliga möten« som ändå inte leder till bättre mottagande av hbtq-flyktingar.
I en bättre värld hade Stig-Åke Pettersons öppna brev, som publicerades på Kom Ut:s hemsida, renderat minst lika många spaltmeter som de »vänsterextremister« som innan och under Stockholm Pride målades ut som kidnappare av hela festivalen.
Ren och skär förnedring
På 1970-talet återtog hbtq-rörelsen den rosa färgen från Nazitysklands förnedring. Den upp-och-ner-vända rosa triangel som homosexuella och transpersoner tvingades bära i koncentrationslägren rätades upp och blev till rättighetssymbol. Det feminint rosa – en färguppfattning nazisterna var långt ifrån först med – fylldes med motstånd och stolthet.
Idag är färgen rosa mer stigmatiserande än någonsin. Som Fanny Ambjörnsson visar i boken Rosa – den farliga färgen anses inte bara rosaälskande pojkar vara bögiga redan i ung ålder, flickor som gillar rosa fyller sina medelklassföräldrar med skam över att folk ska tro att de är: 1. omedvetna om genuskoder och/eller: 2. trashig omedveten underklass.
Den rosa fjolligheten må numera omfatta även flickor, men skräcken för densamma tycks evig.
Skammens boning
Anja Pärson
Det finns de som sluppit, men är det något som förenar de flesta hbtq-personer är det känslan av skam. Av att inte vara som alla andra, att försöka förneka sina känslor eller könsidentitet i utbyte mot en godkänd-stämpel. De flesta är uppvuxna i homo- och transfoba, heteronormativa samhällen, och den internaliserade homofobin är en plågsam effekt av och en god termometer på precis hur heteronormativ »normaliteten« är.
I värsta fall leder skammen och skulden till livslång plåga och ohälsa; hbtq-personer är överrepresenterade i statistik över missbruk och psykisk ohälsa. Därför är det fortfarande ingen liten skitsak att kända personer kommer ut. Och därför är det problematiskt när de verkar skämmas över det. När Anja Pärson ägnade så stort utrymme av sitt komma-ut-sommarprat till att bedyra att hon inte är »sån«, och att hennes tjej inte heller är det, och att »alla har rätt till sina åsikter« visade hon just vilken stor grej det dessvärre fortfarande är att inte vara straight.
Så länge skammen sitter i, är hbtq-erfarenheten politisk. Just för att majoritetssamhället ständigt gör den politisk. Därför är det också så sorgligt att en person med Pärsons position betackar sig för att ens vara solidarisk med den kamp som fortfarande är nödvändig: för att vi ska sluta skämmas, och för att världens majoriteter ska sluta förfölja och slå ihjäl oss.
Lag istället för lust
Idag är byxmyndigheten 15 år – även om det inte, trots att många tror det, är olagligt för dem som är yngre att ha sex. Brottet begås först när en vuxen har sex med någon under 15 år.
2005 skärpte riksdagen lagstiftningen: allt sexuellt umgänge mellan en vuxen och ett barn betraktas automatiskt som våldtäkt eller sexuellt utnyttjande. Lagen var till för att skydda barn och unga, men har fått andra konsekvenser.
Tanken var aldrig att sex mellan till exempel två 14-åringar eller en 14-åring och en 16-åring skulle vara olagligt. Däremot har domstolar i flera fall tolkat lagen så – trots att de samtidigt slagit fast att inga övergrepp eller tvång förekommit samt att sexet varit både önskat och ömsesidigt. Lagen urholkar därmed ungdomars rätt till sin egen sexualitet, en 14-årings föräldrar som anser att hen inte borde ha sex kan dra en blott något äldre partner inför rätta.
Istället för lust och säkrare sex utifrån ungdomars egna önskningar och uttryck står eventuell repression i centrum.